Skövdes förändring under de senaste 50 åren blir väldigt tydlig när man tittar på gamla fotografier och till stora delar känns det som om man är i en helt annan stad. En stad måst förändras för att utvecklas, och ibland innebär det att hus måste rivas för att nya ska kunna byggas. Men när det gäller Skövde tycker jag, efter att ha jobbat med den här artikelserien och tittat på oändligt många bilder, att alldeles för många hus tilläts förfalla för att sedan bli grävskopornas rov.
Anna Warner
1937 brann ett helt kvarter i centrala Skövde. Trots att många decennier har passerat sedan dess så kallas kvarteret fortfarande för ”brända tomten”.
I det stora tegelhuset som låg här fanns vid tiden för branden ett flertal företag, bland annat en möbelfabrik, ett kafferosteri och ett ostlager. På gården fanns ett bostadshus i trä med sju lägenheter som också förstördes i branden. Branden startade troligen i pannrummet och brandmännen kunde inte stoppa elden. 1939–1940 byggdes ett hyreshus på platsen. Det revs 1993 och sedan dess är tomten en grusparkering med en, för tillfället, oviss framtid.
Källor: Köpstaden Skövde av Olof Gustafson, Sköfde staden i våra hjärtan av Arne Anderson, Skövde stadsplanering och bebyggelse 1760–1960 av Carlquist och Bergström. Träkåks-Skövde–vår barndoms stad av Ahlrik och Funck, Hans Ingbert, ställföreträdande räddningschef samt tidningen Skaraborgaren.